I mitt hus bor en rar gammal tant, som hatar mig. I själva verket bor hon troligtvis i huset enkom för att göra mitt liv lite svårare. Hennes primära livssyfte är att vakta hissen. Och så fort jag vill åka i den är hon där och tar den för mig, eftersom jag är ung och ”inte har trasiga ben”. Hon frågar inte, bara går före in och fräser över axeln. ”Är du också handikappad eller!?” Att dela är inte att tänka på. Hon har en rullator, och jag borde vara så tacksam över mina hela ben att jag skuttar hela vägen upp med ett lyckligt flin. Det gör jag inte. Jag får förlamande mjölksyra och hjärtklappning (bör eventuellt se över detta).
Arga tanten sätter även upp diverse arga lappar i ovan nämnda hiss, som man aldrig hinner läsa eftersom man INTE FÅR ÅKA I HISSEN MED HELA BEN. Fast jag vet att ordet eljest står med. Det gör det alltid. Hon älskar ordet eljest. Särskilt när det står i en mening där hon förklarar hur vi bör uppföra oss, eljest saboterar vi för henne. Ibland får hon dåligt samvete och sätter upp en bild på en kattunge under arga lappen.
Steg tre i hisstortyren: Sekunden jag stänger en hissdörr (de få gånger jag haft turen att hitta en oövervakad hiss) hoppar hon ut ur sin lägenhetsdörr som gubben i lådan (har troligtvis stått tryckt mot den i timmar och väntat) och gormar att jag måste stänga hissdörren mjukare, eljest blir det sprickor i hennes vägg. I hennes lägenhet. En trappa ner.
Utöver det ansvarsfyllda uppdraget med att se till att ingen annan åker med hennes hiss, har hon ett sekundärt vendetta. Det går ut på att hon klär sig i sin finaste söndagsrock (hanskar och mössa included), och åker hissen en trappa upp till min lägenhet, ringer på dörren – som jag öppnar eftersom hon är så kort att jag inte ser henne i spionhålet – och börjar gnälla sig fördärvad på hur jag doserar diskmedel. Ni förstår, att när jag diskar kommer mitt skum ner i hennes diskho(?) – där hon tinar sin dagliga kyckling. Hennes dagliga kyckling smakar nu Ajax och vi vet alla vems fel det är. Och hon vill inte äta ajaxkyckling. Hon vill inte heller tina kycklingen i en ugn/micro/bunke/kylskåp. Det hon vill är att jag följer med henne ner (jag får ta trapporna) så att hon kan instruera mig i hur man diskar en hel ho på bara en droppe Ajax. Som det är nu tvingas hon slänga all mat PÅ GRUND AV MITT ÖVERDRIVNA DISKANDE. (Om hon visste hur sällan jag faktiskt tvättar porslin skulle detta inte vara ett problem.)
Och det slutar inte där. Stöter jag på henne på vår lokala ICA, vilket jag naturligtvis gör, vill hon gå före mig i kön. Det är oftast kö, eftersom hon gärna använder sin pensionstid till att handla i rusningstrafiken. Även detta gör hon utan att fråga, hon bara vaggar före med arg uppsyn och konstaterar att hon ”bara har den här lilla mjölken”. Samt att hon är gammal och således har förtur till alla livets attraktioner. Det är mycket oklart vad hon har så bråttom till. När hon handlat klart står hon i vad som endast kan beskrivas som en evighet och pillar fram små luddiga mynt och gnäller om mjölkpriserna. Jag har betalat, packat mina varor och lämnat butiken långt innan hon hunnit få ner sin tetra i en påse. Men det är ändå viktigt att hon får gå före mig i kön. Hon tycker inte om köer. Troligtvis för att hon har trasiga ben. Jag går sedan över gatan hem, och behöver inte vända mig om för att höra rullatorhjulen rassla efter i förvånandsvärd hög fart, för att säkra att jag inte tar mig in i porten, eller ännu värre – hissen, före henne.
Skyndar mig. Eljest får jag ta trapporna.
Postat i:Besattheter, Katastrof
